Min älskade hund. Min älskade Wilma. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig. Jag skulle offra mitt liv för henne. Ikväll när Erika åkt hem så kollade jag och Wilma på Mannen som talar med hundar och på det där nya programmet "Hundcoachen" eller vad det hette. Sen ringde vi husse och tog kvällspromenaden precis som vanligt och på hemvägen så lägger sig Wilma ner på backen och blir helt hysterisk och andas jättekonstigt så jag säger åt Micke att vänta så ska jag kolla vad hon håller på med, kan inte se nåt som är fel men förstår ju att nåt är galet så jag i princip slänger luren i örat på Micke och försöker få med mig Wilma hem men hon är bara hysterisk och hyperventilerar och vill inte alls gå så biffiga Anna tar i från tårna och bär denna underbara varelse som väger 24 kg hem. Jag kan lova att det var tungt och jobbigt att få upp henne men när jag väl fått upp henne så sprang jag bara hem och tårarna rann. Väl inne i hallen så har hon fortfarande panik och jag ser att hon blöder från munnen och andas fortfarande jättekonstigt, vilket resulterar i att jag verkligen börjar storgrina! Försöker med all min kraft och får tillslut upp käften och ser då att det sitter en pinne fastklämd uppe i gommen mellan hennes tänder och att hon blöder därifrån. Micke ringde upp och jag grät som ett barn kändes det som och kände mig alldeles hjälplös här hemma i min ensamhet. Han ringde matfors distriktsvetrinär och satt sig i bilen och började rulla hemåt. Under tiden kämpade jag och Wilma hemma och tillslut fick hon bort pinnen själv men vi åkte ändå in för att kolla så hon inte skadat nåt inne i munnen men han kunde inte se nåt iaf. Denna gång fick vi träffa världens underbaraste vetrinär som var helt coollugn trots att vi kom in med våran livsfarliga kamphund (hon är världens snällaste). Han tyckte nog att vi hade kunnat stanna hemma när vi ändå fått bort pinnen fast jag tror han förstod hur mycket Wilma betyder för mig så han flinade mest och var trevlig :) Jag kan även berätta att när Micke ringde och frågade vad som hänt hade jag grinat och sagt att Wilma hade en pinne i halsen (!) hhmm.. jag var väldigt rädd, nervös, chockad, ledsen, orolig och ja.. jag var i upplösningstillstånd helt enkelt! Men trots att han fick åka från söråker och sen till Matfors och sen tillbaks till Söråker igen så log han mot både mig och Wilma. Jag vet att jag är fjantig!! men jag vet också att både Micke och Wilma älskar mig precis lika mycket som jag älskar dom :) Jag anser iaf att man hellre ska åka en gång för mycket än en gång för lite till vetrinären med sina djur. Synd att inte alla verkar uppskatta sina djur lika mycket som jag och många fler. Jag älskar er; Mikael och Wilma <3