Okej, nu är jag riktigt jävla less på alla dessa klyftiga kommentarer folk häver ur sig! Så mina vänner, läs och tänk er för!

Jag vill absolut inte att ni ska missförstå mig nu, så jag måste börja med att säga att jag missunnar absolut inte någon lyckan och glädjen de känner för att de är gravida eller har fått barn. Tvärt om, jag blir jätteglad för andras skull som ska få barn! Jag har själv en systerson som jag älskar över allt annat! Han är i mina ögon världens vackraste, charmigaste, underbaraste, bästa lilla barn, så jag förstår att om det dessutom är ens egna, så är det ju ännu mera speciellt. Som sagt så har min syster en son, många vänner och bekanta, gamla klasskamrater och så vidare, har fått ett eller flera barn eller väntar sitt första eller andra barn och jag blir verkligen jätteglad för deras skull för det är ju självklart någonting som de verkligen vill och som de är jätteglada för. Så absolut inget fel med barn eller något sånt MEN nu till poängen i mitt arga inlägg; Varför måste man tjata på t.ex mig som ännu inte har några barn?! Är det liksom jätteviktigt att ha barn när man inte ens har fyllt 22? Och jag kan dessutom säga att detta tjat började redan för några år sedan så med andra ord börjar paniken för att skaffa barn när man är typ 18 då eller? Jag anser att ett barn är ingenting du beställer i en katalog och skickar tillbaka efter 14 dagar om du inte vill ha det. Ett barn är för alltid, ett barn kostar mycket pengar, ett barn kanske inte alltid föds frisk utan kanske har en skada som innebär att ditt barn aldrig kommer bli självständigt, ditt barn kommer oavsett om det är friskt eller sjukt vara beroende av dig i många år. Ett barn kräver mycket tid, kärlek och uppmärksamhet. Ett barn behöver en trygg uppväxt, en familj med stadig ekonomi som har råd med ett barn. Det är liksom inte bara att hoppa i säng med någon och sen "Hoppsan! Ojdå, jag blev gravid! Ja men det är ju gulligt med en liten bebis" Så funkar det ju faktiskt inte! Och när jag då svarar på den där ständiga frågan om jag inte ska skaffa och varför jag inte ska skaffa barn så förklarar jag att jag vill ha ett fast jobb så jag vet att jag har min fasta lön som rullar in på kontot en gång i månaden och att jag fortfarande inte har bestämt mig om jag ska plugga eller inte och att mycket av min lediga tid går till Wilma (min hund) osv. Till svar får jag oftast då att "ja men det löser sig alltid" eller "Ja, är man inte mogen för det så ska man inte skaffa heller" Ursäkta men om JAG är omogen som resonerar som jag skrivit ovan, hur faan är man då om man är mogen om jag får fråga?! Jag anser att jag resonerar ganska klokt och har fått höra det av äldre människor att det låter klokt. Då vill jag veta hur man tänker när man väl sätter det där barnet till världen! För har man varken pengar, tid eller ork till ett barn så kan man heller inte skaffa ett barn! Det är ju rätt logiskt! Det är ju ungefär som att gå på Ica och handla utan pengar, lika korkat! Och sen en annan sak, ni som tjatar på folk om att dom ska skaffa barn eller tjatar om varför dom inte skaffar barn, tänker ni aldrig tanken att den där stackars människan som ni står och tjatar på kanske just då kämpar med gråt pga att hon eller hennes partner inte kan få barn?! Så jävla respektlöst! 

Och nu till nästa sak som jag går i taket över: Skulle jag säga till en överviktig människa "Du har inte funderat på att banta??" eller "Ska du verkligen äta det där?" eller "Faan vad tjock du är/har blivit" Då skulle jag åka på en fet jävla smäll! Men vet ni vad?! Att mig kan man tydligen säga vad som helst till! Jag ser ut som en anorektiker och ett benrangel och jag går av om man blåser på mig. Och de ständiga frågorna "Äter du ingenting du?", "Varför är DU ute och går/joggar?! Det behöver väl inte DU!" Ursäkta mig men jag har för det första en hund som MÅSTE motioneras dagligen och för det andra har jag alltid varit en sån som är ute och går mycket, för det tredje så äter jag nästan dubbelt så mycket som min sambo (och han äter mycket) men jag kan inte gå upp i vikt! En gång i mitt liv gick jag upp 12 kg men sen rasade jag ner igen och sen dess har jag stått still på samma vikt. Men då förstår ni, då kan man ju kläcka ur sig såna snygga kommentarer som "Du var mycket finare när du hade lite mer å ta av", "Du såg friskare ut då, nu ser du ju sjuk ut". OM ni har varit med om det själv så vet ni att det är inte ett dugg jävla roligt och det är inte direkt så man drar på fetaste smilet, sträcker på sig och känner sig som snyggast i världen efter dessa kommentarer. Snarare att man bryter ihop och vill sjunka genom jorden. Om ni INTE varit med om det själv så snälla, försök att tänka er in i "de smalas" värld! Alla kanske inte är frivilligt smala eller bantar ner sig för att se ut som kändisar t.ex Det finns faktiskt vissa som mår minst lika dåligt över att vara smal som att vara tjock. Jag skulle aldrig någonsin yttra mig om något vad gäller utseende på någon annan. Såvida det inte är "Gud vilket fint hår du har" eller någon annan snäll komplimang. Jag skulle aldrig säga att någon var för tjock eller för smal, hade för kort eller för långt hår, för små eller för stora bröst, för små eller för stora fötter, ja, ni fattar.. Alla ser vi olika ut, alla är vi på olika sätt. Varför kan man inte bara acceptera det? jag har inte valt att vara den jag är i den här kroppen, precis som ni inte har valt att vara som ni är i eran kropp. Så snälla, tänk er för nästa gång ni är påväg att säga något om någon annans utseende eller om att skaffa barn! Det kan faktiskt vara ett känsligt ämne och då är det ni som står där med skamsen blick....

Det där har jag velat skriva länge! See ya! ;)